Bara 2 dagar kvar innan jag hoppar upp på Sammys rygg igen.

Men först bjuder måndagen på lite jobb- det är tårta på torget i Borås idag då Borås fyller år. Jag och min jobbarkompis Therese är med och delar ut gratis tårta, så kom och hugg i. :D

Efteråt ska jag titta till Sammy på betet (han går på Viared nu) och sen hem igen.

I morgon har jag inget planerat och på onsdag morgon ska jag till U-hamn och hämta lite hö som jag ska ha in transportern när jag är iväg med Sammy. Och SEN ska jag rida! Jag längtar som sjutton kan jag ju säga.

Jag har redan en preliminär planering för dom först 2½ veckor.

Denna veckan blir det så här:

mån- vila

tis- vila

ons- ut (skritt och trav)

tors- ut (alla gångarter)

fre- vila

lör- ut (alla gångarter)

sön- ut (alla gångarter)

Jag får se vad det finns för vägar runt betet, i värsta fall får jag åka nånstans med honom för att rida eller variera iaf.

Nu väntar jag även på dom 2 sista bootsen till Sammy som bör komma när som.

Sammy fick massage i fredags och efteråt tog vi en liten promenad och provade joggingskorna för första gången.

Udda rubrik idag men det är något jag har funderat ett tag på att skriva nu.

Jag är en människa som gillar att ställa upp och hjälpa folk i min omgivning. Detta är extra-lätt när det är någon man gillar och kanske inte lika lätt/kul när man tycker lite mindre om personen som frågar. Dock är jag inte den som brukar säga nej iaf.

Sen kommer vi till den punkten där den andra personen tackar en, vad säger man då? Jag svarar oftast "Det var väl inget" eller "Det var så lite så" och väldigt sällan svarar jag "Varsågod". För mig var det då kanske inte så mycket att göra, jag menar, kolla till någon hund när jag ändå går förbi eller tar in en häst till när jag ändå hämtar min egen, det tar ingen extra tid från mig. Men personen som frågar kanske är iväg och slipper på så sätt stressa för att hinna fram i tid eller håller på med något annat viktigt/viktigare och det blir ett störningsmoment att avbryta för att fixa den där lilla saken.

Varför svarar man då oftast på ett sätt som förringar ens egen insats? Jag kan bara tala för mig själv men jag vill inte verka arrogant eller dylikt om jag skulle svarar något annat.

Det kan nog ha lite att göra med att jag innan inte blev uppskattat på samma sätt som jag blir nu. Min hjälp togs för given och ansågs vara normal eller vara en "betalning" för en annan tjänst. Även nu är det tjänster och gentjänster om man nu vill uttrycka det så men på en helt annan nivå. Det känns rätt bra (får man ens erkänna det i mellanmjölks-Sverige? ;)) att blir uppskattad och får tack i princip dagligen av människor jag tycker om och som även tycker om mig, människor som inte tar mig för given. 

Jag börjar inse att jag har ett visst värde för andra och att även min tid är värd nånting. Det kostar inget att tackar någon när den har ställd upp eller säga "Det är så kul att ha dig här" eller något liknande. Alla behöver få höra emellanåt att dom behövs eller att man lägger märke till deras insats/hjälp. Om man tar sådant för given, det är då det börjar skita sig och folk tappar lusten/intresset/glädjen i att ställa upp.

Utnyttjar man andras godhet/snällhet och bara kräver kräver kräver utan att säga tack så får man skylla sig själv när man till slut står ensam.

 

Det här blev lite rörigare än jag hade räknat med men jag ville ändå skriva av mig lite.

 

Hörs

/Maddel

Sammy är släppt på bete och vilar även helt från ridning just nu. Det passar perfekt då jag har mycket att göra på jobbet. Tanken är att börja rida igen den 1/7.

Han går även barfota igen och jag kommer köpa boots till honom. Valet föll på Equine Fusion All Terrain. Dom är rätt dyra men jag hoppas på bra hållbarhet.

Det kommer då var tyst här på bloggen tills vi sätter igång igen.

Jag har äve en ny design på gång. En tjej i stallet är jätteduktig med detta och hon gör den åt mig. :)

Sammy i sommar-outfiten. Här provade jag den bara på honom, han går inte med det än.